Skickat från min iPhone

GILLA EN INGENJÖR!

 

På Brännpunkt i Svenska Dagbladet debatterar Per Acke Orstadius att det läggs för mycket resurser och tid på matematikundervisning i svensk skola. Han har frågat "tusentals" människor vid olika "sammankomster" om de anser sig ha behövt mer matematikkunskaper i sitt yrkesliv än de fyra räknesätten och nästan alla svarar nej.

 

Herregud, man tar sig för pannan! Vad är det för kunskapssyn!? Vet han någonting om hur hjärnan fungerar. Det är helt enkelt väldigt svårt att sakna något man inte känner till!

 

Varför inte vända på fråga; fråga istället hur många ingenjörer som tycker att de fick för mycket matte i skolan. Då blir nog svaret ett annat.

 

Men alla ska väl inte bli ingenjörer? Jo, det hoppas jag! Det är så lätt och tacksamt att tycka ingenjörer är lite nördiga. De sitter där på SonyEricsson och löder och gör små kretskort och har ingen social kompetens , lyder fördomarna. Jag är glad för varenda ingenjör! Sverige som industrination och exportekonomi är helt beroende av att vi utbildar och lockar till oss riktigt vassa ingenjörer som kan och vill utveckla svensk industri . Och om våra barn inte får tillräckliga mattekunskaper för att nån flummare tycker att det är för komplicerat, ja, då står det tusentals och åter tusentals välutbildade kinesiska och indiska ingenjörer, redo att hugga i.

 

Nu ska jag gå in och "Gilla" Civilingenjörerna på Facebook.

 

Eva

 

20 frågor!

A: -Jamenvafan heter det nu då...?
B: -Vaddå?
A: -Jamen du vet en sån där...åh...jag kommer inte på...jag ska skriva om det...
B: -Nåt viktigt?
A: -Jodo, ganska....åååhhh....irro...
B (hoppfullt): - Nåt man kan äta?
A: -Njaeee, nä, det skulle jag inte säga... Jamen du vet, lite känslig och så... tål inte virus...
B: -En exotisk växt? Köttätande?
A: -Nej, nej, den typ...tänker, kan man väl säga...
B: - Du menar en dator, superdator? AI? Artificiell intelligens?
A: - Nej, den lever. Lång,lite hårig , luktar inte alltid så gott.
B: - Myrslok? Marsvin? Giraff? Men de tänker väl inte så mycket...
A: -Den tänker liksom oftast efteråt, verkar det som. Den säger "Jag tänkte inte på det"
B: - Är det en människa ?
A:- Ja, det får man nog ändå säga.
B: - Politiker?!
A: -Skulle kunna vara ...Men det är ju fan att jag inte kommer på det! Tror att de måste vara tuffa, kan bli livrädda om man gosar med en bebis, bli jättetysta när man verkligen behöver prata om något viktigt...
B: - Jaså, En Sån Där Man!
A: -Ja, tack, nu kan jag fortsätta skriva om återvinning....

Tala om vad det är du vill!

Jag tror att det ofta är lika bra att vara rak och berätta vad man vill istället för att komma med antydningar och hoppas att omgivningen ska förstå. Det händer väldigt sällan att familjen, vänner, arbetsgivare eller andra fattar vad jag vill när jag bara ojar eller kommer med olika påståenden, typ : "IPhone 4 verkar bra". Det har inte hänt nåt än...

Idag mötte jag en man som troligtvis inte gillar eller tycker sig behöva berätta vad han egentligen vill utan försöker istället komma någon vart med sura kommentarer. Jag kom cyklande väldigt lugnt och ville inte surt plinga med ringklockan på dem som tog upp hela vägen framför mig. Jag frågade väldigt käckt:
"-Går det bra att cyklar förbi här på sidan?"
ESDM (En Sån Där Man): "- Detta är ingen cykelväg!"
Nej, det är det kanske inte. Det är inte heller Göteborg, Buenos Aires eller en strippklubb! Det är heller inte hans kök, ett badhus eller så liten väg så att vi omöjligt får plats allihop. Det heller inte VM i trafikregler och framförallt : Var det den frågan jag ställde?! Nej, jag frågade om jag kunde få cykla förbi. Han svarade med något helt annat. Jag lackade ur.
"-Jo, men jag tror att det är en cykelväg", svarade jag. "Om inte annat får vi väl plats allihop...", fortsatte jag , ganska käckt.
ESDM: "-Detta är icke en cykelväg"
Fegisen vågade alltså inte svara på min raka fråga. Det hade ju varit rätt coolt om han hade sagt ett resolut "NEJ" på min fråga om att köra förbi. Det hade jag kunnat förstå, då hade vi ju haft något att prata om. Men istället fortsatte han med VM i trafikregler. Jag tolkade i alla fall hans svar som ett "Nej, du får inte köra förbi". Han fick svar på tal...

"-Nej, men det är klart att ni inte ska behöva flytta på er. Så himla rådigt av dig att ingripa! Jag tar den här vägen istället..." och jag kastade mig av hojen mitt framför ögonen på paret och släpade cykeln genom sly, gräs och buskar ut på gatan hoppade på hojen och ropade medan jag trampade vidare:
"-Förlåt för att jag bad dig att flytta på dig, det måste ha varit jättejobbigt!"

Han bara stirrade ner i marken. Muttra går bra, men att tala om vad man vill är visst svårare. Och ännu värre, tydligen, när man får man vill.

Är det så jävla noga?

Jag följer nyhetsrapporteringen om att personer som byter kön i Sverige och måste låta sterilisera sig. Politiker, journalister och företrädare för HBTQ-rörelsen lyckas skruva upp frågan till att Sverige är rena nazi-diktaturen och ordet "tvångssterlisering" förekommer flitigt.

Många journalister har hetsat upp sig så våldsamt i sommarens nyhetstorka så att man nu skriver krav på tvånssterlisering. Vad menar man med det? Kräver lagen att en person ska sterliseras under tvång? Släpas in i operationssalen? Nej, det är journalistisk tafflighet. Lagen kräver att personen steriliserar sig. Lagen kräver inte att det ska ska under tvingande former. Det är ett villkor för könsbyte, vilket i sig i är frivilligt. Ordet tvångssterilisering missbrukas här så att de verklige tvångssteriliseringar som genomfördes under 1900-talet inte framstår i all isn hemskhet.

Låt mig först säga att jag är naturligtvis är positiv till att människor ska kunna genomgå ett könsbyte. Jag vet ganska lite om den sociala, psykologiska och medicinska process som det innebär men de människor som är berörda har mitt stöd (även om de, mest troligt, inte alls behöver det).

Lagen som kräver att männiksor som genomgår könsbyte också ska sterlisera sig har inte som syfte att stoppa dessa människor från att få barn i största i allmänhet. Det handlar inte om att stoppa vissa grupper i samhället från att föröka sig, så som det var under förra seklets tvångssterliseringar Lagen syftar till att att en kvinna som blivit man inte ska kunna bli mamma. Det vill säga; lagen vill hålla reda på vem som är man eller kvinna och därmed mamma eller pappa till ett barn.

Det finns många sätt att få barn på och därför har det blivit viktigt att rent juridiskt kunna fastslå vem som är mamma och pappa till ett barn. Den som bidrar med spermierna är pappa, ägg kommer från mamma. Spermie-och äggdonation förekommer och har sitt speciella regelverk så att barnen som föds har en mamma och pappa.

Jag tycker att det finns all anledning att hålla reda på vem som är mamma och vem som är pappa till ett barn.

De lite svängigare tycker att det behöver väl inte vara så jävla noga?! Det viktigaste är ju att barn får kärlek och omsorg? Så förlegat med kön, uppdelning i män och kvinnor, kärnfamilj och annat nonsens. Helt ute!

Vi lever i ett samhäller där vi ofta är väldgt nogranna med allt möjligt. Är du anställd, arbetslös eller konsult? Det är jävligt noga om du kontaktar en myndighet! Har du betalat in rätt inkomstskatt? Jävligt noga! Har du räknat dina lamm ordentligt om du är lantbrukare? Jävligt noga!

Det finns en massa områden där man kanske skulle kunna ha en lite jazzigare och mer avslappnad inställning men jag tror verkligen är det är bra på riktigt att veta vem som är mamma och pappa till ett barn.

Jag tål inte kaninfejset!

Jag tål inte Alex Schulman! Nu är det sagt och det känns bra! Igår tittade det där irriterande kaninfejset ut från en sida i tidskriften Your Life (ja, och den jävla tidskriften är en annan historia som också kommer att återkomma till!). -Tittut, där hade vi Alex.

Det här är killen som inledde sin karriär som "medieentrepenör" ( han kallas det i en massa artiklar) genom att bara vara skoningslöst elak, överjävlig och vidrig mot människor som han aldrig träffat, i sin blogg. Jaha. Ska vi tycka att det är begåvat? Smart? Intelligent? Nej, jag har intelligentare liv under mattan i min bil.

Sen blev Alex ledsen. Hans pappa dog och han upptäckte känslen ledsen. Han blev så överraskad av att känna en känsla så att han skrev en bok om det. Alex är ledsen.

Några år har gått. Nu är Alex glad igen. Så glad att han nu har skrivit en bok om det. Lycklig och lyckad kan vi läsa i många totalt okritiska magasin just nu. Alex glad igen.

Det här är en person som byggde sig ett namn genom att såra, håna och förstöra för många helt vanliga sunda människor. Han leder TV-program där trasiga människor med hjälp av sprit, lite naket och knep ska lockas att ha sex i sändning. När han själv upplever starka känslor blir han så tagen av sig själv att han måste skriva böcker om det. I Alex Schulmans liv kretsar allt kring Alex Schulman. Alex ledsen. Alex glad igen. Totte badar. Totte slår Alex. Alex ledsen... Är det fler som ser likheten? Kan vi inte helt enkelt bara få slippa se karl-helvetet?

Eva

PS. Från och med nu coh på obestämd tid framåt så bojkottar jag alla tidningar, bloggar, program som presenterer den här mediakåta dåren som lyckad, rolig, snäll eller begåvad.

Jag borde gilla det här

Jag har en underbar kollega som helt utan att tveka berättar att hon inte gillar att träna. Inte alls. Tycker inte om att bli svettig och andfådd. Hon gillar att vila. Kanske sova lite också. Läsa bok. Hon vet precis som alla vi andra att det är hälsosamt att motionera men för den saken skull så gillar hon det inte.

Det är något väldigt befrianda med den här ärligheten. Jag har funderat på varför jag tycker att hennes ärlighet är så skön. Hur konstigt är det egentligen? En vuxen människa som har en tydlig uppfattning om vad man vill göra på dagarna. Inte konstigt alls.

Om det inte vore för saker vi borde gilla. I vår tidsanada gäller inställning. Man ska tycka att vissa saker är kul. Man har väl en positiv inställning?! Rätt attityd. Det finns massor av böcker om positivt tänkande och "hur man ser glaset som halvfullt istället för halvtomt. Man måste se möjligheterna. Det finns inte problem , bara utmaningar. "


Och om inte ren viljestyrka räcker så kan man affirmera; " jag gillar att träna, jag blir stark och snygg". Och om man trots alla ansträngningar fortfarande inte gillar att träna så får man kort och gott känna sig misslyckad, negativ och bakåtsträvande.

Jag tror att mycket är vunnet med att ara vara ärlig, precis som förtjusande kollegan. Varför ska vuxna människor lägga kraft på vad man borde gilla?

Själv tycker jag ganska illa om primitivt friluftsliv. Trivs inte alls med det. Och såna som jag får också finnas!

Kram!

Eva

Happy nationaldag!

HEJA NATIONALDAGEN!

Vad säger man till dem man möter på Nationaldagen? Andra högtider har en mer utarbetad hälsningsfras ; "God jul!" eller "Glad påsk!" funkar ju bra just då, "Trevlig helg!" går alltid hem en fredag men idag, den 6 juni? "Heja Sverige!" låter ganska mycket EM-kval, "Happy nationaldag!" skulle kanske kunna funka? Lite lagom multi-kulti. Det får ju inte bli för fosterländskt heller. Svårt.

Jag gillar att vi har en nationaldag och jag gillar Sverige. Vi har inget specifikt krig som vi vann just den den 6 juni, inga specifika stackars meniga soldater som nedmejades just den dagen och avsaknaden av krig, svält och tvinsot framhålls ibland som ett skäl till att inte ha en nationaldag. Det skulle liksom vara för mesigt att bara fira att vi trivs.

Här är min lista på varför man kan fira nationaldag, utan inbördes ordning:
I Sverige har män och kvinnor samma möjligheter i livet.
Man behöver inte tro på Gud om man inte vill.
Barnadödligheten är lägst i världen.
Utbildning är gratis.
Det är sagolikt vacker i det här landet och naturen är tillgänglig för alla.
Svenska jordgubbar är lite godare än andra :)
Man behöver inte muta folk för att få något gjort.
Jag tycker att svenskar är snygga! Ett vacker folk! Sträck på dig, kexet!

Happy nationaldag på er!

Vem vill du ha bredvid dig på nästa måndagsmöte?

Jag har flera gånger fått frågan om det inte är lite riskfyllt att vara politiskt aktiv. Njaee, har jag tänkt, det är inte så värst mycket action och våldsamheter i kommunfullmäktige eller Vård-och omsorgsnämnden, liksom.

-Nej, man kanske det kan uppfattas som lite...eeehhh...udda eller...jaaa....besvärligt, kanske när man söker jobb och så..., har jag fått höra.

Jaha, så det skulle vara en nackdel att delta i det demokratiska systemet?! Lite skumt att ha en uppfattning? Perverst att vilja vara med och påverka i samhället?

Jag är rädd att det inte är en helt ovanlig uppfattning. Det finns många som tycker att "det där med politik" är ganska skum verksamhet för knäppgökar. Risken är att det profetian blir självuppfyllande. De vettiga och normala slutar med poltik, kvar finns bara dårar och haverister, de som inte har något att förlora. Huvva!

Jag har gjort en enkel övninig här där man kan testa sig själv för vilka människor man helst skulle vilja ha på jobbet/som granne/ klassförälder.

1. -Jag sitter i kommunfullmäktige.




2. -Jag tittar ALLTID på Lyxfällan, jag lär mig så mycket!




3. -Jag har varit med i Lyxfällan.




4. -På Rusta har de fina grejjer och trevlig personal.




5. -Flintastek eller oxfilé...va, fan man känner ju ändå ingen skillnad när man häller på bärnä-såsen.




6. -Jo, men kommunism är ju en fin tanke ändå...




7. -Jag har varit med i grannfejden, men ärligt talat, det var verkligen de andra dårarnas fel, Alltihop var egentligen deras fel. Det blir så vinklat i TV.




8. -Vadå dator, det heter väl ändå "en data"!? Datan står där på bordet.




9. - Jag har fyllt i mina uppgifter i donationsregistret.




10. -Jo det är sant; iPhone 4 HELT GRATIS från Tele 2. Jag lovar! Bara nån liten avgift, man alltså, typ gratis!

Vem skulle du vilja ha som projektledare i nästa projekt?

Lycka till!
Eva

Facit: 1 och 9 är rätt.

Om att se ut som Moder Svea ungefär

Jag har alltid sett ut ungefär som Moder Svea, tycker jag. Killar från landet brukar gilla mig. Breda höfter, friska tänder, liksom. Det har ju sina bra och dåliga sidor men jag har alltid varit otroligt stark och kunna lyfta allt och jag tänkte att jag självklart skulle vara en jävel på att vara gravid och föda barn. Sämre kan man ha det!

Att föda barn gick ju rätt så bra men att att vara gravid var inte alls den robusta lyckoupplevelse jag hade tänkt mig. Jag såg framför mig hur Moder Svea skulle tuffa fram genom graviditeten, rosig, rund, trygg. Istället gjorde det ont, jag hasade omkring och blev förbannad varenda dag som det inte var dags för förlossning.

Jag var väldigt besviken på min kropp.

Men jag har fortsatt att vara stark. Jättestark. Kan lyfta vad som helst. En tjock-TV. En säng. Ett par barn. Inga problem. Tills nu.

Numera kräver min kropp träning för att vara stark. Armhävningar har blivit jobbiga. Det knastrade lite konstigt i armbågen när jag skulle flytta en byrå. Fick bära in jordsäckarna en i taget. Jag gillar inte det här alls.

Det finns ingen skojig poäng i det här inlägget. Jag är bara sur.

COOP svarar

Jag har fått svar från butikschefen på COOP om att lura kunder. Hans svar får vär tala för sig själv…jag tycker nog att man försöker luras om man lägger tillbaka defekta varor i butiken J

Hej Eva!

Tack för ditt mejl&blogg.

Den stora oxfilén som du refererar till är den som kommer från Sydamerika och den säljs antingen hel eller halv och ligger då på mellan 0,8- 1,6kg. Just nu hade vi bara de hela bitarna kvar. Den svenska oxfilén som du blev erbjuden var på 0,6-0,7kg men då den var svensk så var priset ett helt annat. Då vi inte själv styckar kött så har vi inte mindre hela bitar att tillgå utan då blir det skivade bitar och dessa är kanske svåra använda till carpaccio. Här kan vi kan dock bli bättre. Vi kunde ha öppnat en förpackning och skurit upp vad du behövde. Vad gäller den frysskadade oxfilén så skall vi inte sälja defekta varor av denna typ då vi inte kan garantera kvalitén. Såg idag på förmiddagen att där låg ett par stycken som var frysskadade vilka vi omedelbart plockade bort. Vår ambition är absolut inte att försöka lura någon kund då detta enbart slår tillbaka på en själv. Min erfarenhet är att det minsta lilla en vara är skadad så tar inte kunden denna vara utan en annan. Därför är det extra viktigt att få bort defekta varor från hyllor/diskar då dom bromsar försäljning.

Gränser

Det finns människor som får mitt liv att kännas så otroligt alldagligt och tråkigt. Dalai Lama har varit i Sverige nyligen. Han har liksom gjort något av sitt liv. Renata Chlumska ska upp i rymden snart. Blondinbella är bara 20 år och superentrepenör och inte alls särskild korkad, tror jag. Arga snickaren bygger hus och reder ut relationsproblem lika lätt som man kokar snabbmakaroner. Det finns väldigt många därute som kan få en känna sig lite lagom, liksom.

Jag spjärnar emot litegrann. Det får inte bara bli jämntjockt och lagom. Men visst finns det dagar när den där rapporten på jobbet inte är perfekt men good enough, när träningsdosen skulle behöva ökas markant men sonens forbollsträning får gå före, när jag gör hembakad pizza till fredagsmyset och är glad att det är helg, olivoljan är köpt Willys och inte den italienska delkatessaffären, osv, osv. När man känner sig rätt beige, småtrist och köper en Amelia och tycker att en timmas egentid på IKEA är riktigt schysst.

Sen finns det dom vill vara Dalai Lama, Renata Chlumska, Blondibella och Arga snickare på en gång. Och dessa människor bemöts ofta med väldigt stor beundran.

-Wow, hur hinner han!? Hur orkar dom?!

Så långt är det gott och väl, jag har inga problem med att människor beundrar varandra. Men det blir väldigt problematiskt när man faktiskt inte orkar eller hinner längre och klappar ihop. Har man riktigt tur kan man få tala ut i Amelia om sin utbrändhet, vilken lärorik resa det har varit. Sällan något om det egna ansvaret för att känna sina gränser.

Vi är många som betalar för de där sammanbrotten. Först genom att verka så trist. Sen genom sjukförsäkringssystemet. Kanske får att vi även får göra den genomklappade personens jobb. Och till sist genom att köpa Amelia.

Jag ska nog sluta köpa Amelia i alla fall.

PS. För att inte någon i min omedelbara närhet ska känna sig träffad så är det ingen på mitt jobb som har klappat ihop och lagt över grejer på mig!

Coop, LURA EN ANNAN KUND

Igår var jag på Coop på Väla för att handla oxfilé till några snygga tjejer som jag skulle tillbringa kvällen med. Jag såg fram emot carpaccio på en bädd av kronärtskockshjärtan, schalottenlök...mmmm!

I kyldisken väger alla bitar färsk oxfilé ca 6,8 kg och är två meter långa. Jag behövde 3 hg. En liten skylt upplyste om att man kunde få hjälp med mindre bitar i delikatessdisken. Jag travade dit, glad i hågen och ringde på klockan. Tystnad. Ringde igen. Tystnad. Ringde igen. Käck tjej kommer ut och säger att det snart kommer någon. Väntan.
Under tiden inventerar jag frysdisken och hittar ett stort köttstycke som är ganska frysskadat men där det utan tvekan går att karva loss det jag behöver.
När jag får hjälp från delikatessen förklarar hon att hon har färsk oxfilé i bitar om ca 1 kg, det är det minsta och den är jättejättedyr.
-Men om jag får köpa den där frysskadade biten för halva priset så är jag jättejättenöjd, säger jag hoppfullt. Det kan ni ju ändå inte sälja.
-Jag måste kolla det, säger hon och försvinner.
Tystnad. Lång stund.
-Nej, jag kan inte dra av på priset, säger hon. Vi får ersättning för det från leverantören OM vi skickar tillbaka den, fortsätter hon och lägger tillbaka den i frysdisken. Översatt till svenska betyder det att om vi inte lyckas lura någon annan kund så kommer vi att skicka tillbaka den.

Jag orkade inte åka till en annans affär utan handlade lite nadra grejer. Jag undrar vad salamin som jag köpte har varit med om? Är den en gammal falukorv som har legat på golvet och blivit upphottad? Hade bananerna redan avsöjats med alldeles för radioakivitet men klarar sig kvar i affären tack vare att de flesta människor inte har geigermätare på sig? Ska man konsument vara utrustad med ett förstoringsglas, ett fullt bakteroligiskt laboratorium och gärna en tidsmaskin för att kuna se vad den stackars produkten har varit med om!?

Ett tips till butikschefen på Coop på Väla; alla kunder är inte dumma i huvudet, ni måste uveckla lite mer finkänsliga metoder för att lura oss!

I like it!

Jag har varit på utbildningsdagar för för läkare som håller på med sin specialistutbildning. Jag var där i jobbet och hade med mig en massa medicinsk litteratur för att visa och sälja till deltagarna. Det är ambitiösa, framåt och ruskigt trevlig människor, det var en verkligen fröjd att vara på plats och sälja böcker, såklart! Det kändes som att det finns en gemenskap mellan deltagarna och de pratade mycket med varandra, diskuterade, frågade varandra hur man jobbar med det ena eller andra problemet eller sjukdomen. Alla deltagare bar namnskylt med förnamn och ort så det var enkelt att se att det kommit från folk från hela landet. Hassan från Falun stod tillsammans med Amir och Kerstin från Skövde och tittade på en bokserie som nyligen kommit ut. De bläddrade, pratade med varandra, frågade mig, jämförde. Hassan kom på att han skulle fråga "Maggan" om de inte redan hade den boken på jobbet och "Maggan" kom också fram till bordet. Mitt antagande på att "Maggan" skulle ha "Margareta, Falun"på sin skylt var helt fel, jag uppfattade inte riktigt namnet det innehöll bokstäverna Ma....h..j... (jag hade mycket att göra) och de jobbar på samma vårdcentral. Maggan, helt enkelt . Jag bara gillar så mycket att Hassan kommer från Falun och Amir från Skövde, precis som Kerstin! Hur ofta har inte Hassan och Amir fått frågan om var de kommer ifrån och förväntats svara "Irak" eller "Syrien" istället för Falun och Skövde. Vi snackade böcker, de snackade primärvård och undrade hur det var med varandras familjer. En vanlig dag på jobbet. Det känns som att det är här det ska vara. Hassan, Maggan, Kerstin och Amir, en dag på jobbet, bara. Ingen integrationshandläggare, ingen etikett om etniskt ursprung, inga Sverigedemokrater, bara människor. Jag gillar det!

BEMÖTANDE del 2

En kvinna i SF:s uniform står i entrén till Filmstaden i Göteborg. En man vill gå in för att hämta ut biljetter.

-Det är stängt, säger hon.

-Men du är ju här och jag vill bara hämta ut biljetter.

-Det är stängt.

-Jamen det är ju inte stängt, det är massor av folk därinne, framhärdar mannen som fortfarande vågar tro på det han ser.

-Nej, det är faktiskt stängt. Vi öppnar klockan fem, och nu låter hon riktigt irriterad. Du får gå till Biopalatset.

Han drar efter luft och skrattar till.

-Skämtar du!? Jag kan hämta biljetterna tio meter bort i automaten eller gå tre kilometer till Biopalatset.

-Ja, just nu är det så det är. Det är uthyrt här. Stängt. Vi öppnar klockan fem.

-Jag ska aldrig mer gå på bio, säger mannen.

-Jo men Biopalatset har öppet, säger hon.

Sen vänder hon sig till sin kollega och säger att folk inte är kloka.

Jag brukar ofta hävda att SF går alldeles för bra och idag fick jag ytterligare bevis för det. I de flesta relationer gäller ”act normal, get normal”. Inte i det här fallet.

Några handfasta tips för framtiden.

· Sätt upp jättestora skyltar med STÄNGT så att eventuella besökare har anledning att tro att det faktiskt är stängt. Det är lite sent att påpeka det när de redan är inne i lokalerna och mitt i folkvimlet.

· Gör undantag! Behandla människor som beter sig normalt med respekt (dvs låt karlen gå in och hämta sina biljetter).

· Behandla dian kunder väl, rent generellt. Man kan inte sälja biljetter och ta betalt och sen mota ut dem som vill hämta det de har betalat för. De kan bli irriterade och illojala då.

· Är det riktigt lämpligt att en person i uniform från Svensk Film ska förklara att detta är inte en bio det är en konferensanläggning? När hon samtidigt är omgiven av filmaffischer, popcornskyltar, biljettautomater och trailers?

SF; tänk om, tänk rätt!

SNÄLLA MÄNNISKOR

Ibland går det på rutin att vara lite misstänksam. Att dra egna slutsatser om vad andra tänker, att de nog inte tänker hjälpa mig/vara trevliga/ ge rabatt/ svara på frågor.

Jag har just nu satt upp ett personligt mål om faktiskt efterfråga det jag vill ha. Jag frågar efter de där tofflorna i strl 35 till sonen och ber att få samma rabatt som 36:orna är märkta med. Självklart, säger käcka tjejen i skoaffären!

Jag frågar en vanlig Göteborgare om var jag hittar god kebab. Diskussion i sällskapet utbryter. Vart ska de rekommendera mig att gå? Det ena är ju rätt bra men har inte det blivit lite sunkigt på sistone? Det andra är längre att gå men bättre kvalitet…De vill verkligen att jag ska få en förträfflig kebabupplevelse!

Jag kontaktar en nyckelperson som förmodligen har väldigt mycket viktig kunskap för ett projekt som jag jobbar med. Jag har egentligen inget att erbjuda konkret. Jag behöver inspiration, kloka synpunkter, nätverk och kontakter. Jag beskriver mitt projekt och varför jag vill träffa honom. Räknar med att bli raderad redan i inboxen. Han återkommer 20 minuter senare (på en söndag!) och ser fram emot vårt möte!

Och ibland kommer bakslagen. Dom där människorna som inte vill addera arbetsglädje till sin dag genom att göra något för andra. På Kongresscentret i Uppsala där jag hade en monter men ingen stol. Efter att ha bollats runt till tre olika personer fick jag besked att de inte hade någon stol. Ingen stol alls. På hela Kongresscentret. Skulle ha förbeställts. För två veckor sedan. Jag behärskade mig så gott jag kunde:

-Men det är väl för fan bara öppna dörren till ett satans konferensrum och ta hit en stoljävel!

-Nej, men vi kan beställa en från vår externa leverantör, de kan göra en snabbleverans, koster 425 kr så har du den inom tre timmar.

Sant.

Men låt er inte nedslås! Fortsätt att överraskas, dom snälla finns därute och vi måste hitta dom och bekräfta dom! Jag ser fram emot nästa felringning, nästa virrpanna som ringer till mig och tror att de har kommit till Akademibokhandeln, jag ska med varm hand och ett leende lotsa dem rätt och tacka för samtalet!

DOLDA KAMERAN?

Jag undrar om det var någon slags organsierad blåsning idag eller om jag bara har råkat ut för konstigheter rent slumpmässigt eller om jag har knarkat av misstag så att hjärnan missuppfattade väldigt mycket.

Jag stiger av tåget i Södertälje Syd och går fram till den enda taxin.

-Hej, är det ledigt?
-Nej.
-Kan du betälla hit en bil?
- Nej, jag hör inte hemma här.

Jättekonstigt. Jag hör inte heller hemma på Södertälje Syd, det är tack och lov inte så många som gör det. Man kan väl vara trevlig ändå?

Jag ringer Taxi Kurir som lovar en bil inom 5 minuter. Inte konstigt. Det kommer ut en man från stationen som också väntar på en bil som han beställt. Inte konstigt. Vi småpratar lite käckt och halvtrevligt. Inte konstigt. Vi ringer till resp. taxibokning och kollar var fan bilarna är. Inte konstigt.

Då dyker MIN bil upp och då säger han:
-Då tar jag den, det var ju jag som ringde och bokade först!

JÄVLIGT KONSTIGT!

Och plötsligt förstår jag varför sådana där jävlar som Ove i Solsidan kan terra sin omgivning på det sättet. Vi normalt funtade människor saknar mental beredskap för ren fräckhet. Jag bara gapar och ser hur han slänger sig in i MIN taxi.

Tror vi att det kommer nån mer bil? Nehej då! Jag fryser 10 minuter till. Då kommer en taxi som är en bokad färdtjänstbil men han ringer i alla fall efter en ny bil åt mig.

Inte så konstigt.

Plötsligt kommer en helsvart bil i minst 260 km/h över parkeringen och tvärnitar framför tårna på mig. Det står inte vilket taxibolag, ingen reklam, bara en liten taxiskylt på taket.

Jättekonstigt.

Jag frågar om det är den bilen jag har beställt.
-Spelar det nån roll, den har ju i alla fall inte kommit, får jag till svar.

Mycket skumt. Liksom lite hemligt.

Taxametern tickar på skrämmande snabbt men efter ungefär två tredjedelar av resan stänger han av taxametern. Sen är vi hemma. Jag betalar. Han säger trevlig helg. Glider ljudlöst iväg; elbil.

Jättekonstigt.

Jag hoppas att han som snodde min bil får lika fula tänder som Ove samt hårigt tandkött!

Alla hjärtans dag

I förrgår var det Alla Hjärtans Dag. På mitt jobb högtidlighölls denna dag med en stor skål geléhjärtan. Ett utmärkt initiativ, tycker jag. Jag tror att det är bra att vara snäll och till exempel bjuda på geléhjärtan. Mina barn fick hjärtformade mackor till frukost och varsin serietidning. De verkade nöjda, åt i alla fall tre mackor var!

I samband med Alla Hjärtans Dag uppstår alltid engagerade debatter i dagstidningar, på bloggar, på arbetsplatser och i relationer om detta är något man ska befatta sig med. Jag är för och motståndarna kan bli ganska uppjagade. De gnälliga argumenten känns igen från år till år:

"-Det är så kommersiellt”

Suck, vilken annan dag kan du köpa present utan att betala? Välkommen till verkligheten!

”-Det är så amerikanskt…”

Men jultomten går bra?! Eller iPhone?

”-Jag visar min kärlek på andra sätt.”

Fråga din fru vad hon tycker! Champagne eller ett däckbyte? Jag tar både och!

”-…man kan väl överraska med blommor eller presenter vilken dag som helst…”

Ja, men göööööör det då, för helvete! Då hade vi antagligen sluppit det här samtalet!

PS. Jag vill verkligen understryka att jag är helt och fullt nöjd med alla blommor/överraskningar för egen del. Tack D!

Att vara snäll

Jag har tittat på snäll-TV. Femman satsar stenhårt på snäll-TV på tisdagkvällar. Det är Sofias änglar och Hemliga miljonären. Båda programmen handlar om att hjälpa människor som har det svårt och att någon mån berätta deras historia. De som hjälper blir hjältar. Många gråter. De svaga är tacksamma.

I Sverige finns det många som tycker VÄLDIGT ILLA om de här programmen i synnerhet och välgörenhet i allmänhet. Programmen exploaterar svaga människor för att göra bra TV och de rika människorna skänker pengar för att stilla det egna samvetet och snygga till sin image, hojtas det i stugor och bloggar.

Hur kan det vara fel att en miljonär skänker några hundratusen till att stödja hemlösa? Hur kan man bli upprörd? I vilken utsträckning hade världen blivit bättre om han avstått från att skänka pengarna. Tänk er själva intervjun i Metro med nån stenrik kändis:

”-Nej, jag vill inte skänka pengar till välgörenhet, det känns så ytligt. Som att jag bara gör det för att jag själv ska må bra. Jag väljer att ha pengarna på banken och odla min ångest istället.”

Sympatiskt , va?! Blev det en bättre värld, måntro?

Jag blir verkligen rädd när man försöker misstänkliggöra människor som gör snälla saker. Det finns vänlighet därute! Och avstå för Guds skulle inte från att göra snälla saker bara för att syftet är lite oklart; skänk pengar, öppna dörrar, hämta kaffe, skicka gulliga sms, bjud på lunch, baka en kaka, hjälp nån med datorn!

Be good!

Om kvinnor och karriär

Svenska kvinnor jobbar för lite för att göra en ordentlig karriär säger Monica Renstig i en intervju för E24.

I USA har man två veckors semester, nästan ingen föräldraledighet och barnomsorgen får man ordna själv. Ändå deltidsarbetar bara 24% mot 41% av kvinnorna i Sverige. I och för sig är många amerikanska kvinnor hemmfruar helt och hållet men det är ändå en intressant spaning.

Är vi lata? Bekväma? Arbetsskygga? Eller är det helt enkelt inte värt det? Är det därför det är så få kvinnor i de svenska börsbolagens styrelser och ledningar?

Det börjar med att välja chefstjänster som är utmanande och krävande och på olika sätt visa framfötterna. Att ta på sig ansvaret som personalchef, marknadschef, chefsanalytiker eller divisionschef. Är det värt att lägga in de där extra 10-20 timmarna i veckan för att få ett intressant och krävande arbete men kanske bara sådär 5000 kr mer i plånboken. De där femtusen ska kompensera för väldigt mycket mindre fritid. Fritid som behövs till att vara med barnen, sköta tvätten, städningen, läxorna, jympapåsen, storhandla och göra allting förutom att jobba.

Jag tror att allt det här gör-det-självandet är en del av förklaringen till att vi vill jobba så lite. Om man ska kunna ha råd att leja bort en del av gör det-det-självandet så måste ett ordentligt karriärlyft också få ett rejält genomslag i privatekonomin. Det är det inte idag.

Det anses av många vara djupt osolidariskt att resonera på det viset.

"-Ska de högavlönade ha ännu mer?!"

Ja, det tycker jag. Kvinnor måste tycka att det är värt det. Det måste vara ett attraktivt val. Lönsamt.

Och det är inte lågt betalda undersköterskor i hemtjänsten som kommer att släppa lyfthjälpmedlen och ta styrelserummen i besittning. Det kommer inte ett lämmeltåg av styrelsekomptenta växeltelefonister för att inta styrelseposterna i Scania. Det är kvinnor som befinner sig strax under företagsledningsnivån som väljer att inte ge järnet. Varför?

Jag tror inte att det är lättja. Jag tror att det är ett rationellt val. Man väljer det som är attraktivt och lockande.