Jag har alltid sett ut ungefär som Moder Svea, tycker jag. Killar från landet brukar gilla mig. Breda höfter, friska tänder, liksom. Det har ju sina bra och dåliga sidor men jag har alltid varit otroligt stark och kunna lyfta allt och jag tänkte att jag självklart skulle vara en jävel på att vara gravid och föda barn. Sämre kan man ha det!
Att föda barn gick ju rätt så bra men att att vara gravid var inte alls den robusta lyckoupplevelse jag hade tänkt mig. Jag såg framför mig hur Moder Svea skulle tuffa fram genom graviditeten, rosig, rund, trygg. Istället gjorde det ont, jag hasade omkring och blev förbannad varenda dag som det inte var dags för förlossning.
Jag var väldigt besviken på min kropp.
Men jag har fortsatt att vara stark. Jättestark. Kan lyfta vad som helst. En tjock-TV. En säng. Ett par barn. Inga problem. Tills nu.
Numera kräver min kropp träning för att vara stark. Armhävningar har blivit jobbiga. Det knastrade lite konstigt i armbågen när jag skulle flytta en byrå. Fick bära in jordsäckarna en i taget. Jag gillar inte det här alls.
Det finns ingen skojig poäng i det här inlägget. Jag är bara sur.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Jag kan sura med dig och trösta dig med att du inte är ensam om att det gör ont lite här och där - märker det själv och hör många runtomkring säga detsamma... Vafan, vi är väl fyrtio (+ i mittfall) och inte åttio!
Skicka en kommentar