Gränser

Det finns människor som får mitt liv att kännas så otroligt alldagligt och tråkigt. Dalai Lama har varit i Sverige nyligen. Han har liksom gjort något av sitt liv. Renata Chlumska ska upp i rymden snart. Blondinbella är bara 20 år och superentrepenör och inte alls särskild korkad, tror jag. Arga snickaren bygger hus och reder ut relationsproblem lika lätt som man kokar snabbmakaroner. Det finns väldigt många därute som kan få en känna sig lite lagom, liksom.

Jag spjärnar emot litegrann. Det får inte bara bli jämntjockt och lagom. Men visst finns det dagar när den där rapporten på jobbet inte är perfekt men good enough, när träningsdosen skulle behöva ökas markant men sonens forbollsträning får gå före, när jag gör hembakad pizza till fredagsmyset och är glad att det är helg, olivoljan är köpt Willys och inte den italienska delkatessaffären, osv, osv. När man känner sig rätt beige, småtrist och köper en Amelia och tycker att en timmas egentid på IKEA är riktigt schysst.

Sen finns det dom vill vara Dalai Lama, Renata Chlumska, Blondibella och Arga snickare på en gång. Och dessa människor bemöts ofta med väldigt stor beundran.

-Wow, hur hinner han!? Hur orkar dom?!

Så långt är det gott och väl, jag har inga problem med att människor beundrar varandra. Men det blir väldigt problematiskt när man faktiskt inte orkar eller hinner längre och klappar ihop. Har man riktigt tur kan man få tala ut i Amelia om sin utbrändhet, vilken lärorik resa det har varit. Sällan något om det egna ansvaret för att känna sina gränser.

Vi är många som betalar för de där sammanbrotten. Först genom att verka så trist. Sen genom sjukförsäkringssystemet. Kanske får att vi även får göra den genomklappade personens jobb. Och till sist genom att köpa Amelia.

Jag ska nog sluta köpa Amelia i alla fall.

PS. För att inte någon i min omedelbara närhet ska känna sig träffad så är det ingen på mitt jobb som har klappat ihop och lagt över grejer på mig!

Coop, LURA EN ANNAN KUND

Igår var jag på Coop på Väla för att handla oxfilé till några snygga tjejer som jag skulle tillbringa kvällen med. Jag såg fram emot carpaccio på en bädd av kronärtskockshjärtan, schalottenlök...mmmm!

I kyldisken väger alla bitar färsk oxfilé ca 6,8 kg och är två meter långa. Jag behövde 3 hg. En liten skylt upplyste om att man kunde få hjälp med mindre bitar i delikatessdisken. Jag travade dit, glad i hågen och ringde på klockan. Tystnad. Ringde igen. Tystnad. Ringde igen. Käck tjej kommer ut och säger att det snart kommer någon. Väntan.
Under tiden inventerar jag frysdisken och hittar ett stort köttstycke som är ganska frysskadat men där det utan tvekan går att karva loss det jag behöver.
När jag får hjälp från delikatessen förklarar hon att hon har färsk oxfilé i bitar om ca 1 kg, det är det minsta och den är jättejättedyr.
-Men om jag får köpa den där frysskadade biten för halva priset så är jag jättejättenöjd, säger jag hoppfullt. Det kan ni ju ändå inte sälja.
-Jag måste kolla det, säger hon och försvinner.
Tystnad. Lång stund.
-Nej, jag kan inte dra av på priset, säger hon. Vi får ersättning för det från leverantören OM vi skickar tillbaka den, fortsätter hon och lägger tillbaka den i frysdisken. Översatt till svenska betyder det att om vi inte lyckas lura någon annan kund så kommer vi att skicka tillbaka den.

Jag orkade inte åka till en annans affär utan handlade lite nadra grejer. Jag undrar vad salamin som jag köpte har varit med om? Är den en gammal falukorv som har legat på golvet och blivit upphottad? Hade bananerna redan avsöjats med alldeles för radioakivitet men klarar sig kvar i affären tack vare att de flesta människor inte har geigermätare på sig? Ska man konsument vara utrustad med ett förstoringsglas, ett fullt bakteroligiskt laboratorium och gärna en tidsmaskin för att kuna se vad den stackars produkten har varit med om!?

Ett tips till butikschefen på Coop på Väla; alla kunder är inte dumma i huvudet, ni måste uveckla lite mer finkänsliga metoder för att lura oss!

I like it!

Jag har varit på utbildningsdagar för för läkare som håller på med sin specialistutbildning. Jag var där i jobbet och hade med mig en massa medicinsk litteratur för att visa och sälja till deltagarna. Det är ambitiösa, framåt och ruskigt trevlig människor, det var en verkligen fröjd att vara på plats och sälja böcker, såklart! Det kändes som att det finns en gemenskap mellan deltagarna och de pratade mycket med varandra, diskuterade, frågade varandra hur man jobbar med det ena eller andra problemet eller sjukdomen. Alla deltagare bar namnskylt med förnamn och ort så det var enkelt att se att det kommit från folk från hela landet. Hassan från Falun stod tillsammans med Amir och Kerstin från Skövde och tittade på en bokserie som nyligen kommit ut. De bläddrade, pratade med varandra, frågade mig, jämförde. Hassan kom på att han skulle fråga "Maggan" om de inte redan hade den boken på jobbet och "Maggan" kom också fram till bordet. Mitt antagande på att "Maggan" skulle ha "Margareta, Falun"på sin skylt var helt fel, jag uppfattade inte riktigt namnet det innehöll bokstäverna Ma....h..j... (jag hade mycket att göra) och de jobbar på samma vårdcentral. Maggan, helt enkelt . Jag bara gillar så mycket att Hassan kommer från Falun och Amir från Skövde, precis som Kerstin! Hur ofta har inte Hassan och Amir fått frågan om var de kommer ifrån och förväntats svara "Irak" eller "Syrien" istället för Falun och Skövde. Vi snackade böcker, de snackade primärvård och undrade hur det var med varandras familjer. En vanlig dag på jobbet. Det känns som att det är här det ska vara. Hassan, Maggan, Kerstin och Amir, en dag på jobbet, bara. Ingen integrationshandläggare, ingen etikett om etniskt ursprung, inga Sverigedemokrater, bara människor. Jag gillar det!