Gränser

Det finns människor som får mitt liv att kännas så otroligt alldagligt och tråkigt. Dalai Lama har varit i Sverige nyligen. Han har liksom gjort något av sitt liv. Renata Chlumska ska upp i rymden snart. Blondinbella är bara 20 år och superentrepenör och inte alls särskild korkad, tror jag. Arga snickaren bygger hus och reder ut relationsproblem lika lätt som man kokar snabbmakaroner. Det finns väldigt många därute som kan få en känna sig lite lagom, liksom.

Jag spjärnar emot litegrann. Det får inte bara bli jämntjockt och lagom. Men visst finns det dagar när den där rapporten på jobbet inte är perfekt men good enough, när träningsdosen skulle behöva ökas markant men sonens forbollsträning får gå före, när jag gör hembakad pizza till fredagsmyset och är glad att det är helg, olivoljan är köpt Willys och inte den italienska delkatessaffären, osv, osv. När man känner sig rätt beige, småtrist och köper en Amelia och tycker att en timmas egentid på IKEA är riktigt schysst.

Sen finns det dom vill vara Dalai Lama, Renata Chlumska, Blondibella och Arga snickare på en gång. Och dessa människor bemöts ofta med väldigt stor beundran.

-Wow, hur hinner han!? Hur orkar dom?!

Så långt är det gott och väl, jag har inga problem med att människor beundrar varandra. Men det blir väldigt problematiskt när man faktiskt inte orkar eller hinner längre och klappar ihop. Har man riktigt tur kan man få tala ut i Amelia om sin utbrändhet, vilken lärorik resa det har varit. Sällan något om det egna ansvaret för att känna sina gränser.

Vi är många som betalar för de där sammanbrotten. Först genom att verka så trist. Sen genom sjukförsäkringssystemet. Kanske får att vi även får göra den genomklappade personens jobb. Och till sist genom att köpa Amelia.

Jag ska nog sluta köpa Amelia i alla fall.

PS. För att inte någon i min omedelbara närhet ska känna sig träffad så är det ingen på mitt jobb som har klappat ihop och lagt över grejer på mig!