Blir det något åka av?!

Jag brukar säga att jag inte gillar kollektivtrafik. Det är ju egentligen helt fel. Jag har inget emot att det finns kollektivtrafik. Det är det här med att själv åka kollektivt som är problemet. Och jag böjar revidera den uppfattningen också. Det är inget större fel med att åka kolletivt. ÅKA. Det är det som är själv grejen, åkandet. Det är väldigt mycket kollektiv och väldigt lite åka.

Tänk om det fanns kollektivtrafik som såg ut som i reklamen. Där man sitter i ett varmt, fluffigt tågsäte och susar fram, snabbt, tyst och miljövänligt. Det är lagom mycket folk på tåget, man kan jobba effektivt och fokuserat. Hemmet ligger 37 cm från tågstationen och man bara glider dit jättelätt och vips är man framme där man ska vara.

DET FUNKAR JU INTE SÅ! Istället är det en tant framför mig i biljettautomatkön (den finns en (1) biljettautomat) som tar tre minuter på sig för att utföra några knapptryckningar. Jag köper min biljett, rusar ner på perrongen och ser tåget glida iväg. Svettig och varm baxar jag tillbaka allt baggage upp för trapporna igen. Trångt. Jag väntar 20 minuter. Det är långt till fluffiga tågsäten i byggröran på Centralen i Stockholm. Det är ett högljutt, trångt, svettigt resehelvete. Baxar tillbaka grejerna igen till perrongen. Lite försening. Det är nu väldigt kallt. Fryser. Tåget kommer in. Jag hivar ombord baggaget. Baggagehyllan är så fiffgt designad så att min stora bag hamnar i ögonhöjd 7 cm från tinningen på en stackars fondmäklartyp som försöker utföra ett arbete i Excel under resan. Jag försöker be om ursäkt men han trycker sig lite längre in i sitt hörn. Pendlare, uppenbarligen, luttrad.

Alla de sköna sätena är upptagna så jag fäller ut ett ganska hårt säte längs gången, sätter mig ner, överlevde den här gången också. Då går toadörren upp. Mitt framför näsan på mig. Den åker upp, stängs, upp… Den är öppen i stort sett hela resan. Min kollektiva resa är ett kollektivt toalettbesök, jag sitter 27 cm från toastolen. Den stinker.

Min gräns för kollektivt går definitivt vid kollektiva toabesök.
Suck!

LÖJLIGA RISKER

Vi stannar till på ett vanligt, hederligt, tyskt Autohof längs Autobahn utanför München. Det ser ut som vilken mack som helst med bensin, lite käk, rastplats, husbilar och medelålders par som gnäller på varandra. Ett helt vanligt väghak, alltså.

Jag går på toa. Fräscht! Inget sunk, helt OK. Den obligatoriska tanten som sköter toan är dessvärre utbytt mot en myntatomat (50 cent) och ett vändkors som man ska passera. Givetvis hittar jag ingen peng men jag får en av D och jag behåller fattningen.

En ganska förtroendeingivande röst informerar via högtalare, på både tyska och engelska, om att "...this sanitary system...bla, bla...högteknologiskt...for your comfort and safety....". Ordet safety kommer alldeles strax att få sin förklaring! Toaletten har en automatisk rengöringsprocedur för ringen!!! Den roterar och blir besprutad med decinfektionsmedel!!!

Alla som har saknat säkerhet på tyska rastställen räcker upp en hand!
Om man verkligen vill leva livet lite säkrare, är det då rimligt att snöa in på en stackars liten bacill på en toasits? Vi talar här om människor som sekunderna tidigare höll en marschfart på 170 km/timme ute på Autobahn, som alldeles strax kommer att sätta i sig tysk korv, som är på väg till Alperna för att typ flyga hang-glider, som kanske kommer att ha oskyddat sex, bli fulla på Strohrom, röka lite av varje eller rentav ha en semestervecka med svärmor. Det är fullständigt livsfarliga saker men nej, då, vi ska koncentrera oss på att det kanske, kanske , kanske sitter en liten jävla bakterie och biter oss baken! Och då ska toatanten kastas ut och myntautomaten ska in. Nä, jag blir förbannad!

För vems skull?

Efter att ha ångat omkring en stor del av helgen med olika projekt så hinner det dåliga samvetet ifatt mig på söndagkvällen. Barnen! Jag har knappt träffat dom, känns det som! Jag har vikt tvätt, varit till soptippen, lagat mat, lagat mer mat, städat, röjt, klippt och burit. Men jag har ju knappt lekt med mina barn! Oj, vad de måste längta efter sin mamma! Och känna sig försummade!

Söndag kväll kl 18
Folke: -Får jag gå ut när vi har ätit?
Mamman: -Nej, jag tänkte att vi skulle sätta ihop det där piratskeppet! Tillsammans!
Folke: -Men jag vill gå ut till kojan och leka.
Lage: -Jag med…
Lage: -…men okej då, vi kan väl göra det då
Mamman: -Jag tänkte att vi gör nåt tillsammans.
Folke: -Varför?
Mamman: -Eeeehhh...mysigt?
Folke: -Nej.

Kl 19
Mamman: -Kolla vad många delar! Det här blir roligt och svårt!
Folke: -Måste jag hjälpa till?
Lage: -Mamma, vill du verkligen göra det?
Mamman: -Visst!

Kl 19.30
Mamman: -Men vafa….den här beskrivningen är ju kass! Skulle delen Q sättas dit före F?!
Lage: -Mamma, kommer det bli en båt?
Folke: -Det är jättetråkigt…

Kl 19.45
Mamman (med tillkämpat hurtig röst): -Sådärja! Jag har knappast varit arg alls…
Lage: -Bra, mamma! Du är jätteduktig!
Folke: -Snälla, får jag gå och lägga mig?

Kl 20.00
Folke ligger i sängen och är helnöjd med att det är över, båthelvetet står på en byrå, Lage kollar på fotbollsmatch; alla är rätt nöjda. Det är då jag lyfter upp madrassen och svisch! båtfan faller i golvet, delar sprids. Folke bryr sig inte , Lage kollar snabbt upp från Tv:n.
Lage: -Mamma, var inte ledsen, vi hjälper dig imorgon.

För vems skull gjorde vi det här!?

Jag väntar på taxi utanför Stockholms central. Jag ska åka till Liljeholmen. Liljeholmen är inte direkt innerstad men ändå jättecentralt. Det borde inte vara en alltför svår nöt att knäcka för en yrkeschaufför. Jag tar det säkra före det osäkra och väljer det största taxibolaget som står för ”tillgänglighet, kvalitet och service”. Jag väntar tålmodigt på rätt bil. Under tiden försöker fyra, av varandra oberoende, taxichaufförer värva en ny kund med olika argument:
ESDT1*: -Jag står faktiskt först i kön!
ESDT2:- Min bil står där borta.
ESDT3:-Jag kan ta din väska.
Jag: -DET VAR DÅ ETT JÄVLA TJAT!
Sen kom då undret av säkerhet, komfort, rivsel rullande. Jag steg in i, vad jag trodde, en säker och komptent transport mot målet. Det började sådär:
ESDT4: -Liiljee-chåålmen? Stavas det med två L?
Jag: -Stavas?
ESDT4: Jaaa, till GPS:en…
Jag: -Menar du att du inte vet var Liljeholmen ligger?
ESDT4: Det är lika bra….
Jag: -Jag ska till Liljeholmsstranden
ESDT4: Stranjden? Liiiljee-chålm-stranjden?
Jag: -ja, med två s i mitten
ESDT4: -Ligger det vid vattnet?
Jag:- Gissa!
ESDT4: -Jag char chittat Liiljee-chåålmen på GPS
Jag: -wow…
Efter en stund kunde jag peka ut det stora vita huset, då hittade han! Allt detta till det facila priset av 243kr.

När i helvete blev man tvungen att veta hur det STAVAS när man åker taxi!



*En Så Där Taxichaufför

Sturup äger!

Det är dags att åka lite flygplan från Ängelholm och jag ställer mig i säkerhetskontrollkön. Den är JÄTTELÅNG och det går rätt sakta. Datorer ska packas upp, läppglans ska läggas i små plastpåsar, ESDM ska fatta att han ska skiljas från sin JÄTTEVIKTIGA mobiltelefon en liten stund och lägga den på bandet, mynt i fickor ska upphittas osv osv. Det tar sin lilla tid. Det tar tid eftersom Luftvartsverkets säkerhetsmänniskor förväntar sig mirakel av oss hårt prövade passagerare.

Efter att ha stått i kö i en rejäl stund med portfölj, handväska och ytterkläder i händerna så ska ett litet undervek inträffa. På absolut ingen tid alls, omedelbart när man kommer fram till bandet på vid den där kameramanicken, då plötsligt ska alla objekt ligga i rätt låda; dator ur väska med locket uppfällt, skärp, nycklar och annat i en back, jacka och kavaj i en tredje. Tänk om platsen eller ytan för att packa upp och lasta ur alla grejjer hade varit lite större än 30x30 cm? Tänk om man hade kunnat börja redan 3 meter innan scanningen istället för att bara stå och glo och svettas?!

På Sturup har någon knäckt koden till den framgångsrika säkerhetskontrollen! Jag vet inte om det har föregåtts av projektgrupper, LEAN eller forskningsrapporter men håll i er nu; det står en väldigt lång bänk längs kön! En rejälbänk!!! Av trä! En hyllning till alla dessa mirakel som inträffar när människor tänker!

Nästa gång skriker jag

Nu orkar jag inte mer. Jag orkar inte höra mer om hur någon inte orkar mer. Hänger det inte riktigt ihop? Så här var det:

Jag står i kassan på Coop (det kan vara vilken kassa som helst, det händer överallt) och så sätter det igång bakom mig:

-...jaaa, man måste ju försöka nu inför sommaren men det är ju så mycket man ska hinna och man känner ju sån press (försök tänka detta på lite seg skånska, det är mer effektfullt).

-Jaaa, men tre kilo...jag tränar tre gånger i veckan nu och det är mycket på jobbet och Håkan säger bara att vi ska låta det vara ostädat hemma och sommarstugan hinner vi ju knappt vara i och det kommer att ta knäcken på mig och du skulle bara veta hur sur Håkans mamma blir om inte vi kommer i helgen och man måste ju...(här tappade jag koncentrationen eftersom människan pratade så sabla fort).

OK, vi talar om att "man måste", "man borde" och "man ska". Vem fan är man, undrar jag till att börja med?! Om alla som säger "man" sa "jag" istället tror jag att mycket skulle vara vunnet. Då skulle det kanske bli lite tydligare vem som ställer dom där kraven. Och hallå; jag skulle gärna träna tre gånger i veckan, eller varför inte fyra, det vore jätteskönt! En sommarstuga? Ja, tack! Gärna ett hus i Åre också! Och gärna ett välstädat hem, rena barn, platt mage och kanske till och med fina fotoalbum. Jag tar alltihop om det inte vore för den lilla detaljen ATT DET INTE GÅR! Skulle "man" kunna ta och fatta det?! Det här är livet, inte nån popularitetstävling och jag börjar bli rejält trött på pretto-gnället. Vem gjorde att "man" började tro att allt detta är möjligt, samtidigt? Är det Ernst? Marinera honom i sin egen senap i så fall!

SINGEL PÅ FEST

Det var på ett bröllop som det blev så väldigt tydligt. Att jag var singel. På en fest. Själv. Jätte-själv. Det fanns inga andra singlar i lokalen. Eller ens i sinnevärlden hos några av de andra gästerna. Först kändes det lite exotiskt och kul. Sen blev lite allvarligt. I toakön började några av de andra kvinnorna i min ålder ställa ingående frågor om skilsmässa, med lite sänkt röst och allvarligt tonfall.

-Hur tog barnen skilsmässan? undrade flera. Hur gör man? Funkar det nu?

Jag började känna mig som en skilsmässomanual och undrade om jag hade råkat krascha några knaggliga äktenskap med mina svar. "På a. svarar vi OK, på b. svarar vi vet inte riktigt och c. jo, då".

Sen blev det livat, plötsligt! Grabbarna hängde vid groggbordet och blev listiga och starka och sen började det.

-Är du singel, hörde jag?
-Eeh, ja...
-Ska vi dansa?
Snygga, gifta killar som inte har fått den där uppraggningsbekräftelsen de senaste 5 åren blir både självsäkra och rubbade.
-Det enda som hindrar mig från att är hångla upp dig bakom garaget är att min fru är här (sant!).

Ja eller så är det mitt goda omdöme eller en rejäl pungspark som hindrar dig, tänkte jag.

HISTORIEFÖRVANSKNING

Jag har upptäckt en väldigt avancerad form av historieförvanskning. Ett sätt att framställa historien som något annat än den verkligen är. Att dölja, revidera historien med alla medel för att skapa en ny , bättre historia som passar bättre in i den värld man lever i just. Eller vill leva. Vi talar om SCRAP BOOKING!
En familj på sisådär fyra personer, varav ett pra är drygt metern långa, åker till exempel till London för att ha det sådär HÄRLIGT! Man åker dubbeldäckare, käkar fish n´chips, Madame Tussaud´d, Big Ben…ja, alltihop. Mellan alla high lights så ska det brytas samman, barn ska gråta, det ska suras över utebliven shopping/öl/långpromenad, det ska spillas läsk på fin tröja och nån blir kissnödig precis när man ska till bussen. En helt vanlig familjeresa, alltså.
Väl hemma måste måste historien snyggas till litegrann. Dags för scrap booking ! Den numera helt utmattade mamman (det är mest kvinnor i den här businessen) lämnar man och barn hemma, hon är ju skittrött på dom efter London, det måste man förstå, och träffar tjejjerna en kväll, dricker vin och sätter samman ett jättefint album med underbaaaara bilder från hääärliga semestern! Hon sorterar,
beskär (-Varför skulle han ha den fula, jävla tröjan på sig!?) och sätter in fina applikationer så att resan faktiskt , till slut, i albumet lever upp till alla förväntningar!

INSAMLING

-Hej, vi går i 9B och ska på skolresa till Chamonix och undrar om du vill köpa ljus! Eller sportstrumpor?
Så låter det en helt vanlig kväll utanför min dörr.
För det första; på min tid åkte vi till Gotland. Chamonix funkar liksom inte för att väcka sympati eller enggemang, kan man väl säga.
För det andra; alla blir blåsta här. Doftljus av risig kvalitet ska inte kosta 79:-, kanske 12:-. Undrar hur mycket 9B:s klasskassa som går till doftljusmånglaren?