Det var på ett bröllop som det blev så väldigt tydligt. Att jag var singel. På en fest. Själv. Jätte-själv. Det fanns inga andra singlar i lokalen. Eller ens i sinnevärlden hos några av de andra gästerna. Först kändes det lite exotiskt och kul. Sen blev lite allvarligt. I toakön började några av de andra kvinnorna i min ålder ställa ingående frågor om skilsmässa, med lite sänkt röst och allvarligt tonfall.
-Hur tog barnen skilsmässan? undrade flera. Hur gör man? Funkar det nu?
Jag började känna mig som en skilsmässomanual och undrade om jag hade råkat krascha några knaggliga äktenskap med mina svar. "På a. svarar vi OK, på b. svarar vi vet inte riktigt och c. jo, då".
Sen blev det livat, plötsligt! Grabbarna hängde vid groggbordet och blev listiga och starka och sen började det.
-Är du singel, hörde jag?
-Eeh, ja...
-Ska vi dansa?
Snygga, gifta killar som inte har fått den där uppraggningsbekräftelsen de senaste 5 åren blir både självsäkra och rubbade.
-Det enda som hindrar mig från att är hångla upp dig bakom garaget är att min fru är här (sant!).
Ja eller så är det mitt goda omdöme eller en rejäl pungspark som hindrar dig, tänkte jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Snäckan du är bäst! Bäst, bäst, bäst! I would have loved to have seen alternative 2 :) Kram, Lisa!
Nja Eva, "uppraggningsbekräftelse" är nog främst något som tjejer får. För killar är raggning närmast att jämställa med obetalt arbete - inte sällan ackompanjerat av spott och spe. Framgång blir då mer som en lotterivinst. :-)
INtressant spaning, Stefan! / Eva
Skicka en kommentar