20 frågor!

A: -Jamenvafan heter det nu då...?
B: -Vaddå?
A: -Jamen du vet en sån där...åh...jag kommer inte på...jag ska skriva om det...
B: -Nåt viktigt?
A: -Jodo, ganska....åååhhh....irro...
B (hoppfullt): - Nåt man kan äta?
A: -Njaeee, nä, det skulle jag inte säga... Jamen du vet, lite känslig och så... tål inte virus...
B: -En exotisk växt? Köttätande?
A: -Nej, nej, den typ...tänker, kan man väl säga...
B: - Du menar en dator, superdator? AI? Artificiell intelligens?
A: - Nej, den lever. Lång,lite hårig , luktar inte alltid så gott.
B: - Myrslok? Marsvin? Giraff? Men de tänker väl inte så mycket...
A: -Den tänker liksom oftast efteråt, verkar det som. Den säger "Jag tänkte inte på det"
B: - Är det en människa ?
A:- Ja, det får man nog ändå säga.
B: - Politiker?!
A: -Skulle kunna vara ...Men det är ju fan att jag inte kommer på det! Tror att de måste vara tuffa, kan bli livrädda om man gosar med en bebis, bli jättetysta när man verkligen behöver prata om något viktigt...
B: - Jaså, En Sån Där Man!
A: -Ja, tack, nu kan jag fortsätta skriva om återvinning....

Dags att välja, Bodström!

Thomas Bodström fick inte ta ledigt från Riksdagen för att tillbringa ett år i USA med sin familj. Det beslutade Riksdagen igår. Han måste säga upp Riksdagsplatsen eller infinna sig.

Det finns mycket i Bodströms attityd och reaktion på beslutet som skaver ordentligt, tycker jag. Han säger sig stå inför ett svårt beslut; lämna familjen i USA eller ”svika väljarna” som har röstat på honom. Hur känner han då inför att vara ledig och faktiskt inte vara på plast och företräda dessa väljare? Eller ska han göra det när han känner för det/ får tid?

Bodström väljer också att brösta upp sig och göra sig lite duktig över att han tänker ta en paus i karriären och vara med familjen. Nästan en martyr som går ut i strid för att andra yngre politiker med familjeliv ska kunna få samma möjlighet. Jag är inte imponerad!

Det innebär en risk att ta en paus från karriären. Man kan bli bortglömd, förbisprungen, tappa positioner och uppdrag. Men Bodström vill ha allt. Både tid med familjen, rikets finaste förtroendeuppdrag och dessutom ska vi tycka att han är en hjälte under tiden. Det går inte ihop. Att välja är att välja bort, det krävs mod för att vara modig.

Robinson vaknar

I ett nummer av Amelia nyligen så valde ESDM (En Sån Där Man) att ge sin egen högst personliga skildring av föräldraskap. Vi talar om Martin Melin (Robinson-Martin mm) som gav röst åt åt det misslyckade faderskapet genom att berätta, ganska utlämnande och personligt om sin risiga prestation. Efter en skilsmässa och en tid av ensamstående föräldraskap fick Martin en insikt: min dotter vill inte vara hos mig om jag inte engarerar mig! Martin bestämde sig då för att bli världens bästa pappa och -hör och häpna- börjar gå på föräldramöten, tömma diskmaskinen, delta i aktiviteter och laga nyttig mat. Det finns två bottnar i den här artikeln. Den ena är givetvis varför i all världen en uppryckning från superlooser till anständighetsnivå ska förtjäna flera sidor i Sveriges ledande magasin för kvinnor? Det är ju jättebra att Martin Melin har gjort en resa som förälder och hans familj är säkert jätteglada för det. Men hela artikeln saknar ju en utvecklad tanke om varför detta ska förmedlas. Hur kan en ledande tidning som berömmer sig av att ha själ och engagemang publicera det? Jag läser Amelia för att det är duktiga, roliga och kunniga människor som i sitt skrivande förmedlar ett leende, lite inspiration och avkoppling. När Robinson-Martin får skriva tre sidor om sig själv, av sig själv utan någon uppenbar anledning (vi talar faktiskt om att tömma diskmaskin, inte ett hjärtbyte) så undrar jag om nån på redaktionen tror att läsarna är dumma i huvudet?!

ESDM

Jag skulle ha tjejmiddag och drämmer lite snabbt iväg ett sms till Charlotte för att kolla att hon har fått rätt tid. Det går fort och fel och inom 5 minuter ringer en hurtig man och berättar på bred norrländska att han inte vet om att han ska på fest:

-Hej, Kenneth från Hoting här, ska du ha fest, trevligt, ha,ha!

Jag:

-Hoppsan, det kom nog fel, jättehyggligt att du ringde! Fint, toppen, tack.

Här borde allt ha slutat. Borde, alltså.

Fredag kväll, tre veckor senare, jag softar i soffan. Jag anar inget, inga minnen från för gör sig påminda, inget känns konstigt förrän:

-Hej, det är Kenneth, du vet han felringningen!

Sen skaffade jag nummerpresentatör.

ESDM

En Sån Där Man

Ja, ni vet, de finns överallt , ofta rätt långa, lite håriga, vissa luktar gott. Hur som helst En Sån Där Man ser mig släpandes på en JÄTTESTOR väska på Cityterminalen. Riktigt stor väska. ESDM tittar upp lite fånigt, står liksom i vägen vid snurrdörren:

-Hö, hö, stor väska, ser tungt ut.

Jag:

-Ja, och det verkar ju inte som att du tänker hjälpa mig heller.

ESDM:

-Nä, det ska ju vara så jämställt och sånt nuförtiden...

Uppsynen blir ännu fånigare och riktigt osympatisk, tänk Ove i Solsidan, typ.

Jag:

-Vilken jävla sten har du legat under?

Budskapet har väldigt oklar innebörd men känns starkt på något vis, rent kommunikativt.

ESDM:

-Det blir fel vad man än gör...

ESDM lommar iväg.

Slut



Sensmoral: det finns ingen