BEMÖTANDE del 2

En kvinna i SF:s uniform står i entrén till Filmstaden i Göteborg. En man vill gå in för att hämta ut biljetter.

-Det är stängt, säger hon.

-Men du är ju här och jag vill bara hämta ut biljetter.

-Det är stängt.

-Jamen det är ju inte stängt, det är massor av folk därinne, framhärdar mannen som fortfarande vågar tro på det han ser.

-Nej, det är faktiskt stängt. Vi öppnar klockan fem, och nu låter hon riktigt irriterad. Du får gå till Biopalatset.

Han drar efter luft och skrattar till.

-Skämtar du!? Jag kan hämta biljetterna tio meter bort i automaten eller gå tre kilometer till Biopalatset.

-Ja, just nu är det så det är. Det är uthyrt här. Stängt. Vi öppnar klockan fem.

-Jag ska aldrig mer gå på bio, säger mannen.

-Jo men Biopalatset har öppet, säger hon.

Sen vänder hon sig till sin kollega och säger att folk inte är kloka.

Jag brukar ofta hävda att SF går alldeles för bra och idag fick jag ytterligare bevis för det. I de flesta relationer gäller ”act normal, get normal”. Inte i det här fallet.

Några handfasta tips för framtiden.

· Sätt upp jättestora skyltar med STÄNGT så att eventuella besökare har anledning att tro att det faktiskt är stängt. Det är lite sent att påpeka det när de redan är inne i lokalerna och mitt i folkvimlet.

· Gör undantag! Behandla människor som beter sig normalt med respekt (dvs låt karlen gå in och hämta sina biljetter).

· Behandla dian kunder väl, rent generellt. Man kan inte sälja biljetter och ta betalt och sen mota ut dem som vill hämta det de har betalat för. De kan bli irriterade och illojala då.

· Är det riktigt lämpligt att en person i uniform från Svensk Film ska förklara att detta är inte en bio det är en konferensanläggning? När hon samtidigt är omgiven av filmaffischer, popcornskyltar, biljettautomater och trailers?

SF; tänk om, tänk rätt!

SNÄLLA MÄNNISKOR

Ibland går det på rutin att vara lite misstänksam. Att dra egna slutsatser om vad andra tänker, att de nog inte tänker hjälpa mig/vara trevliga/ ge rabatt/ svara på frågor.

Jag har just nu satt upp ett personligt mål om faktiskt efterfråga det jag vill ha. Jag frågar efter de där tofflorna i strl 35 till sonen och ber att få samma rabatt som 36:orna är märkta med. Självklart, säger käcka tjejen i skoaffären!

Jag frågar en vanlig Göteborgare om var jag hittar god kebab. Diskussion i sällskapet utbryter. Vart ska de rekommendera mig att gå? Det ena är ju rätt bra men har inte det blivit lite sunkigt på sistone? Det andra är längre att gå men bättre kvalitet…De vill verkligen att jag ska få en förträfflig kebabupplevelse!

Jag kontaktar en nyckelperson som förmodligen har väldigt mycket viktig kunskap för ett projekt som jag jobbar med. Jag har egentligen inget att erbjuda konkret. Jag behöver inspiration, kloka synpunkter, nätverk och kontakter. Jag beskriver mitt projekt och varför jag vill träffa honom. Räknar med att bli raderad redan i inboxen. Han återkommer 20 minuter senare (på en söndag!) och ser fram emot vårt möte!

Och ibland kommer bakslagen. Dom där människorna som inte vill addera arbetsglädje till sin dag genom att göra något för andra. På Kongresscentret i Uppsala där jag hade en monter men ingen stol. Efter att ha bollats runt till tre olika personer fick jag besked att de inte hade någon stol. Ingen stol alls. På hela Kongresscentret. Skulle ha förbeställts. För två veckor sedan. Jag behärskade mig så gott jag kunde:

-Men det är väl för fan bara öppna dörren till ett satans konferensrum och ta hit en stoljävel!

-Nej, men vi kan beställa en från vår externa leverantör, de kan göra en snabbleverans, koster 425 kr så har du den inom tre timmar.

Sant.

Men låt er inte nedslås! Fortsätt att överraskas, dom snälla finns därute och vi måste hitta dom och bekräfta dom! Jag ser fram emot nästa felringning, nästa virrpanna som ringer till mig och tror att de har kommit till Akademibokhandeln, jag ska med varm hand och ett leende lotsa dem rätt och tacka för samtalet!

DOLDA KAMERAN?

Jag undrar om det var någon slags organsierad blåsning idag eller om jag bara har råkat ut för konstigheter rent slumpmässigt eller om jag har knarkat av misstag så att hjärnan missuppfattade väldigt mycket.

Jag stiger av tåget i Södertälje Syd och går fram till den enda taxin.

-Hej, är det ledigt?
-Nej.
-Kan du betälla hit en bil?
- Nej, jag hör inte hemma här.

Jättekonstigt. Jag hör inte heller hemma på Södertälje Syd, det är tack och lov inte så många som gör det. Man kan väl vara trevlig ändå?

Jag ringer Taxi Kurir som lovar en bil inom 5 minuter. Inte konstigt. Det kommer ut en man från stationen som också väntar på en bil som han beställt. Inte konstigt. Vi småpratar lite käckt och halvtrevligt. Inte konstigt. Vi ringer till resp. taxibokning och kollar var fan bilarna är. Inte konstigt.

Då dyker MIN bil upp och då säger han:
-Då tar jag den, det var ju jag som ringde och bokade först!

JÄVLIGT KONSTIGT!

Och plötsligt förstår jag varför sådana där jävlar som Ove i Solsidan kan terra sin omgivning på det sättet. Vi normalt funtade människor saknar mental beredskap för ren fräckhet. Jag bara gapar och ser hur han slänger sig in i MIN taxi.

Tror vi att det kommer nån mer bil? Nehej då! Jag fryser 10 minuter till. Då kommer en taxi som är en bokad färdtjänstbil men han ringer i alla fall efter en ny bil åt mig.

Inte så konstigt.

Plötsligt kommer en helsvart bil i minst 260 km/h över parkeringen och tvärnitar framför tårna på mig. Det står inte vilket taxibolag, ingen reklam, bara en liten taxiskylt på taket.

Jättekonstigt.

Jag frågar om det är den bilen jag har beställt.
-Spelar det nån roll, den har ju i alla fall inte kommit, får jag till svar.

Mycket skumt. Liksom lite hemligt.

Taxametern tickar på skrämmande snabbt men efter ungefär två tredjedelar av resan stänger han av taxametern. Sen är vi hemma. Jag betalar. Han säger trevlig helg. Glider ljudlöst iväg; elbil.

Jättekonstigt.

Jag hoppas att han som snodde min bil får lika fula tänder som Ove samt hårigt tandkött!

Alla hjärtans dag

I förrgår var det Alla Hjärtans Dag. På mitt jobb högtidlighölls denna dag med en stor skål geléhjärtan. Ett utmärkt initiativ, tycker jag. Jag tror att det är bra att vara snäll och till exempel bjuda på geléhjärtan. Mina barn fick hjärtformade mackor till frukost och varsin serietidning. De verkade nöjda, åt i alla fall tre mackor var!

I samband med Alla Hjärtans Dag uppstår alltid engagerade debatter i dagstidningar, på bloggar, på arbetsplatser och i relationer om detta är något man ska befatta sig med. Jag är för och motståndarna kan bli ganska uppjagade. De gnälliga argumenten känns igen från år till år:

"-Det är så kommersiellt”

Suck, vilken annan dag kan du köpa present utan att betala? Välkommen till verkligheten!

”-Det är så amerikanskt…”

Men jultomten går bra?! Eller iPhone?

”-Jag visar min kärlek på andra sätt.”

Fråga din fru vad hon tycker! Champagne eller ett däckbyte? Jag tar både och!

”-…man kan väl överraska med blommor eller presenter vilken dag som helst…”

Ja, men göööööör det då, för helvete! Då hade vi antagligen sluppit det här samtalet!

PS. Jag vill verkligen understryka att jag är helt och fullt nöjd med alla blommor/överraskningar för egen del. Tack D!

Att vara snäll

Jag har tittat på snäll-TV. Femman satsar stenhårt på snäll-TV på tisdagkvällar. Det är Sofias änglar och Hemliga miljonären. Båda programmen handlar om att hjälpa människor som har det svårt och att någon mån berätta deras historia. De som hjälper blir hjältar. Många gråter. De svaga är tacksamma.

I Sverige finns det många som tycker VÄLDIGT ILLA om de här programmen i synnerhet och välgörenhet i allmänhet. Programmen exploaterar svaga människor för att göra bra TV och de rika människorna skänker pengar för att stilla det egna samvetet och snygga till sin image, hojtas det i stugor och bloggar.

Hur kan det vara fel att en miljonär skänker några hundratusen till att stödja hemlösa? Hur kan man bli upprörd? I vilken utsträckning hade världen blivit bättre om han avstått från att skänka pengarna. Tänk er själva intervjun i Metro med nån stenrik kändis:

”-Nej, jag vill inte skänka pengar till välgörenhet, det känns så ytligt. Som att jag bara gör det för att jag själv ska må bra. Jag väljer att ha pengarna på banken och odla min ångest istället.”

Sympatiskt , va?! Blev det en bättre värld, måntro?

Jag blir verkligen rädd när man försöker misstänkliggöra människor som gör snälla saker. Det finns vänlighet därute! Och avstå för Guds skulle inte från att göra snälla saker bara för att syftet är lite oklart; skänk pengar, öppna dörrar, hämta kaffe, skicka gulliga sms, bjud på lunch, baka en kaka, hjälp nån med datorn!

Be good!

Om kvinnor och karriär

Svenska kvinnor jobbar för lite för att göra en ordentlig karriär säger Monica Renstig i en intervju för E24.

I USA har man två veckors semester, nästan ingen föräldraledighet och barnomsorgen får man ordna själv. Ändå deltidsarbetar bara 24% mot 41% av kvinnorna i Sverige. I och för sig är många amerikanska kvinnor hemmfruar helt och hållet men det är ändå en intressant spaning.

Är vi lata? Bekväma? Arbetsskygga? Eller är det helt enkelt inte värt det? Är det därför det är så få kvinnor i de svenska börsbolagens styrelser och ledningar?

Det börjar med att välja chefstjänster som är utmanande och krävande och på olika sätt visa framfötterna. Att ta på sig ansvaret som personalchef, marknadschef, chefsanalytiker eller divisionschef. Är det värt att lägga in de där extra 10-20 timmarna i veckan för att få ett intressant och krävande arbete men kanske bara sådär 5000 kr mer i plånboken. De där femtusen ska kompensera för väldigt mycket mindre fritid. Fritid som behövs till att vara med barnen, sköta tvätten, städningen, läxorna, jympapåsen, storhandla och göra allting förutom att jobba.

Jag tror att allt det här gör-det-självandet är en del av förklaringen till att vi vill jobba så lite. Om man ska kunna ha råd att leja bort en del av gör det-det-självandet så måste ett ordentligt karriärlyft också få ett rejält genomslag i privatekonomin. Det är det inte idag.

Det anses av många vara djupt osolidariskt att resonera på det viset.

"-Ska de högavlönade ha ännu mer?!"

Ja, det tycker jag. Kvinnor måste tycka att det är värt det. Det måste vara ett attraktivt val. Lönsamt.

Och det är inte lågt betalda undersköterskor i hemtjänsten som kommer att släppa lyfthjälpmedlen och ta styrelserummen i besittning. Det kommer inte ett lämmeltåg av styrelsekomptenta växeltelefonister för att inta styrelseposterna i Scania. Det är kvinnor som befinner sig strax under företagsledningsnivån som väljer att inte ge järnet. Varför?

Jag tror inte att det är lättja. Jag tror att det är ett rationellt val. Man väljer det som är attraktivt och lockande.

Flärparna visar vem du är

Jag lånar ibland böcker av vänner och bekanta. Och jag lånar gärna ut böcker också. Dessutom jobbar jag med böcker. Hela dagarna. Men det är medicinböcker och oftast inte sådana böcker som man får varma känslor för och vill krama.

 

De privata böckerna rör ofta vid något djupt mänskligt. Det är något med böcker som folk gillar. Det går nästan alltid bra att ge bort en bok i present. Många får något fuktigt i blicken och säger "Åh, jobbar du med böcker" när jag berättar om förlaget där jag tillbringar dagarna. Ibland kommer det fram människor med författarambitioner till mig på nån fest och vill snacka litteratur. Då måste jag tyvärr meddela dem att de pratar med fel person; jag kan ingenting om skönlitteratur.

 

Man kan förmodligen säga ganska mycket om en person utifrån vilka böcker hon läser. Jag har även börjat fundera på en annan sida av bokläsandet och vad det säger om en människa; det lösa pappersomslaget. Ni vet det där glansiga omslaget som oftast, ser likadant ut som bokens omslag, med flärpar invikta runt pärmarna. Flärparna innehåller fördelaktiga bilder på författraren och några recensioner. Vad fan ska man göra med omslaget?! Jag tror att det säger något om din personlighet!

 

Den småländska skolan:

Ta av pappersomslaget och förvara det skyddat medan du läser boken. Du läser boken försiktigt, inget kaffespill och kladdiga småbarnshänder här inte! Boken ser oanvänd ut när den är färdigläst och då trär du tillbaka det helt oanvända pappersomslaget och ställer boken synligt. Den som lånar boken förväntas göra likadant…

Målsättning: den som spar han har!

 

Prettoskolan

Som smålänningen men med den skillnaden att man knappt läser boken, kanske tappar bort den ett tag, hittar den under ett säte i bilen, tänker "Jag orkar inte mer Coetze nu !" och trär på omslaget och ställer på synlig plats. Lånar gärna ut böcker, hon vill ju få veta vad de handlar om!

Målsättning: Verka bildad. Ja, va, fan, försöka i alla fall. Hur ska man hinna?!

 

Bohemskolan

Köper böcker på loppis, antikvariat, rea, överallt. Bohemen vet inte ens om att boken har ett löst omslag förrän den glider ur händerna rätt ner i Seine under en romantisk kulturnatt i Paris. Omslaget läggs i ett album tillsammans med ett politiskt flygblad och lite andra minnen från resan.

Målsättning: Bara läs!

 

Jag

Tror att omslaget finns där för att skydda boken och låter det sitta på under användningen. Om det blir för sunkigt så kastar man det och hoppas att pärmarna håller ändå.  Böcker ska användas och får helt enkelt tåla den ogästvänliga miljön i handväskan, på stranden, barnhand med Play Dough eller lite champagne. Lånar gärna ut böcker och ser det som bonus om de kommer tillbaka.

 

Målsättning: Om man har tid att tänka på ovikta omslag så läser man för tråkiga böcker!

Just nu läser jag This Charming Man, Munken som sålde sin Ferrari samt 100 sidor om att skriva säljbrev som träffar rakt i hjärtat.