För exakt 19 år sedan flyttade jag till Linköping från Södertälje för att gå på universitetet (17 mil enkel väg). Jag var ung, student, sådär halvfattig som svenska studenter är och jag hade hemlängtan ibland.
Till mitt förfogande hade jag min första bil; en röd VW Polo, årsmodell 1978 med 60 ystra hästkrafter under huven och fyra växlar. Den lät som en elvisp på speed. När det var medvind och hemlängtan kom vi upp i 120 km/timmen men det blev alldeles för jobbigt att köra.
När jag skulle ta mig från Linköping till Södertäljeså valde jag tåg ibland; det var billigt på den tiden och jag tyckte att det var jobbigt att köra alla dom där milen. Men ibland valde jag bilen.
Det tog minst två timmar och om det var en kompis med så kunde vi lägga in en fikapaus också. I typ Nyköping. Stereon var ganska kass men ett kassettband på hög volym kunde höja stämningen en del. Väl framme i Södertälje var jag riktigt nöjd med att ha klarat resan.
Numera kör jag Helsingborg-Södertälje fram och tillbaka, flera gånger i månaden. Det ska gå på 4½ timma, hastigheten understiger aldrig 139 km/ timmen, under tiden som jag kör dricker jag kaffe, ringer telefonsamtal, lyssnar på radion, tänker ut recept, kollar sms och när jag närmar mig Nyköping så tänker jag att jag praktiskt taget är framme.
På vissa sträckor har hastighetsgränsen höjts till 120 km/tim. Det hade Polon och jag knappt klarat. Nu svär jag och undrar varför vi inte har fri fart i det här landet samtidigt som jag ringer in till jobbet.
Det var rätt skönt när det räckte att köra 110. Undrar hur många andra delar av livet jag har växlat upp sedan dess? Och hur mycket?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar