I begynnelsen skapade Gud P-automaten

Häromdagen åkte jag bil till Malmö Arena. Jag har hört talas om Malmö Arena ett tag men inte varit där. Såg fram emot besöket, glad att ha en anledning att åka dit. Jag for iväg till den nya, fina arenan, glad i hågen.

Det blåser mycket i Skåne och den i särklass blåsigaste delen är Svågertorp utanför Malmö. Det är där man ska höger i rondellen för att komma till Malmö Arena. På den kalla, blåsiga stäppen bakom IKEA i Svågertorp tar jag sats mot Arenan. Det är kalt. Kallt. Blåsigt. Öppet landskap. Nej, stenöken. Och kallt.

Jag tar den starkt överdimensionerade tvåfiliga infarten mot Arenan. Det är en (1) bil på hela vägen. Jag. Det är riktigt ödsligt. En väldigt stor skylt upplyser om att jag skå åka RUNT HELA rondellen och TILLBAKA för att komma in på den STORA INFARTEN. Trafikingenjören har tänkt konsert med Madonna när har designade den här trafiklösningen, vardagen är mer konferens med Landstinget. Ödsligheten börjar nu anta stalinistiska proportioner. Jag navigerar mig genom jättetrafiköglan och hamnar på den tydligt skyltade parkeringsplatsen. Jag kan skönja Arenan därborta, bortom det virvlande stendammet. Jag är på parkeringsplatsen. Jag är ca. 2 km från själva byggnaden.

Mellan mig och Arenan pågår en massa byggverksamhet, där är kranar, bulldozers, avspärningar, koner, skyltar, grabbar i hjälm, gropar i gatan...allt signalerar tillväxt och framåtanda- långt därborta. Där jag befinner mig, i ingenmansland, i en stenöken med konstiga vägbanor härs och tvärs, är det bara tomt och kallt, inga spår av mänskligt liv förutom...ta-da!... PARKERINGSAUTAMATERNA!

I mitt inre kan jag se miljontals små Doser (dom där små ihärdiga byggjobbarna i hjälm, från barnprogrammet Fraggle Rock) som tuffar fram i raka led, taktfast, genom stenöknen, motvind och damm på tvären och målmedvetet trycker de ner P-automater i raka led på en yta av galaktiska dimensioner.

Varför blev det så här? Är det flest parkeringsplatser som vinner? Ren snålhet? Nej, jag tror att automaterna motsvarar Armstrongs amerikanska flagga på månen; Vi var här först, den här stenöknen är erövrad och om du får motorstopp kan ingen höra dig skrika...eller jo kanske, men då kommer du att få P-böter!

DET ÄR PÅ RIKTIGT IMORGON

Det här valet är verkligen på riktigt för mig. Det är ingen hockeymatch där man hejar på ena laget eller slår vad. Det är inte ett event eller Melodifestival. Politiska val är på riktigt för mig. Jag har aldrig nån aning om ifall fastighetsskatten är på väg upp eller ner, miljöbonuspremier på bilar eller instegsjobbskatteavdrag. För mig är politik en fråga om frihet att få vara människa. Efter att ha bott i Vietnamn och rest genom Sovjetunionen, Kina och diverse kommunistdiktaurer i barndomen så är min övertygelse att varje liten inskränkning i en människas frihet måste ha väldigt goda skäl. Politisk klåfingrighet, hurtiga ambitioner eller tyckande duger inte.

Politiker som gärna skulle vilja kontrollera lite mer, lägga vantarna på lite mer av inkomsterna, reglera föräldraledigheten mer, minska valfriheten i skolan, bestämma aningen mer om vilken bil du ska välja vill ha din röst imorgon.

Politiker som tycker att allt blir lite bättre bara dom får bestämma lite mer över ditt liv, få fler männsikor att passa in, göra rätt, visa sin egen rättrådighet står beredda att börja reglera och beskatta.

Jag vill inte bli reglerad, styrd, ihopföst, sammanbuntad, stigmatiserad, tyckt-synd-om-för -jag -är-ensamstående-mamma-d!

Politiken ska ägna sig åt att lösa verkligen porblem, hjälpa människor som har det svårt,som är hemlösa, har cancer, drabbas av katastrofer och faktiskt helt enkelt ge fan i att hålla på och ösa bidrag, subventioner och över oss som borde fixa livet själva.

Det är på riktigt imorgon, handbromssladd tillbaka till bidragskramarna eller ett litet steg mot mer frihet?

Peter Jihdes medverkan i partiledarutfrågningen igår ger en helt ny aktualitet åt frågan om alla verkligen ska ha rösträtt.
Skickat från min iPhone

Och här går båthelvetet till botten

Läs inlägget "För vems skull" från den 21 juni, så förstår du detta!

Det handlar om försörjning

Det känns som att vi har missat nåt här , tänker jag, när jag för 434: e gången läser en hurtfrisk mammapraktika om hur man får ett "skönare mammaliv". Man ska dela på VAB-dagarna. Man ska dela på hushållsarbetet. Man ska dela och hjälpas åt så att mamma inte blir sönderstressad av att jobba och vara mamma. OK, ganska vettigt, det är ju inte alls bra om mamma är sönderstressad, skrik-arg och och bara andas jättehögt upp i bröstkorgen och håller axlarna oergonimiskt spännda hela tiden.

I den här präktiga mammaboken har mamma så inihelvete dåligt samvete för att hon inte är hemmafru och därför vrider sig som en spiralmakaron för att fixa allt.

Men låt oss för ett ögonblick titta på alternativet. Vad händer om mamma inte jobbar? Vad händer med lilla pappa då? Jo, han blir alldeles, alldeles ensam med hela stora försörjningsbördan! Bye, bye segelbåt, bye, bye Thailand, good bye nya bilen! Välkomna rotfrukter, semester på Ven och extrajobb på helgen!

Att kvinnor arbetar och försörjer sig själva är ju en helt enorm avlastning för dagens män jämfört med tidigare generationer. Och vad har mammorna fått för det? Vad är det man hör och läser? Är harmoni, glädje, fantastiskt sexliv och multipla orgasmer? Eller är det VAB-gnäll, bettskena och vattenläcka när nya jacuzzin ska installeras?

När det räckte att köra i 110

För exakt 19 år sedan flyttade jag till Linköping från Södertälje för att gå på universitetet (17 mil enkel väg). Jag var ung, student, sådär halvfattig som svenska studenter är och jag hade hemlängtan ibland.

Till mitt förfogande hade jag min första bil; en röd VW Polo, årsmodell 1978 med 60 ystra hästkrafter under huven och fyra växlar. Den lät som en elvisp på speed. När det var medvind och hemlängtan kom vi upp i 120 km/timmen men det blev alldeles för jobbigt att köra.

När jag skulle ta mig från Linköping till Södertäljeså valde jag tåg ibland; det var billigt på den tiden och jag tyckte att det var jobbigt att köra alla dom där milen. Men ibland valde jag bilen.

Det tog minst två timmar och om det var en kompis med så kunde vi lägga in en fikapaus också. I typ Nyköping. Stereon var ganska kass men ett kassettband på hög volym kunde höja stämningen en del. Väl framme i Södertälje var jag riktigt nöjd med att ha klarat resan.

Numera kör jag Helsingborg-Södertälje fram och tillbaka, flera gånger i månaden. Det ska gå på 4½ timma, hastigheten understiger aldrig 139 km/ timmen, under tiden som jag kör dricker jag kaffe, ringer telefonsamtal, lyssnar på radion, tänker ut recept, kollar sms och när jag närmar mig Nyköping så tänker jag att jag praktiskt taget är framme.

På vissa sträckor har hastighetsgränsen höjts till 120 km/tim. Det hade Polon och jag knappt klarat. Nu svär jag och undrar varför vi inte har fri fart i det här landet samtidigt som jag ringer in till jobbet.

Det var rätt skönt när det räckte att köra 110. Undrar hur många andra delar av livet jag har växlat upp sedan dess? Och hur mycket?