Om att samla upplevelser

Det är fint att samla på upplevelser. Mycket finare än att vara sådär materialistisk och samla på ”prylar”. Prylar. Jag kan höra någon politiskt korrekt barnprogramtant säja ”prylar” med ett föraktfullt rynk på näsan och liksom väsa fram ordet. Hursomhelst, ordentliga människor prioriterar upplevelser istället för att ha en högre flaggstång än grannen och det ska gärna involvera familjen.

På en kryssningsbåt mellan Oslo och Köpenhamn hittar många norska barnfamiljer sin upplevelse. Och vi; jag och pojkarna. Och jag fick idén om den fina upplevelsesamlaren totalkrossad!

Det var hela tiden något som skavde litegrann och det tog ett tag innan jag kom på vad det var. Det var samlarna! Norska prettomammor och-pappor som hängde över lilla Tonje, Bord-Christian eller Hilde för att se att de verkligen upplevde ordentligt. En galen morsa skrek sig igenom en halvtimma vid leklandet för att lilla Emma verkligen skulle ”-SE BÅTEN DÄR BORTA! VAD DEN ÄR STOOOOOR!” och ”OJ VAD MYCKET BOLLAAAAR DET ÄR I BOLLHAAAAAVET!” samtidigt som en den lika hysteriska farsan viftade med leksaker och en tredje galning (morfar?) filmade rubbet. Det kan inte vara sunt! Det fortsatte att ringa i mina öron en timma efteråt.

Vid poolen chockade mina barn den förvånade allmogen genom att helt enkelt bada i bassängen. Hopp i, bara! Hepp! Ingen kjempekjekk pappa som ålade omkring med fotoutrustning. Inga direktiv om fotovänliga vinklar eller volter i motljus. Bara badglädje. En japansk turist blev störtsur på allt detta badande, han ville verkligen posera ensam vid den danska flaggan i aktern. Skit samma att det råkade ligga en pool där, han skulle ju samla upplevelser!

I restaurangerna, korridorerna, hissarna, på däck och i tax free var det samma visa, überhurtiga föräldrar som ser som sin livsuppgift att skapa ett event av att inhandla 1 st Absolut Citron och herrparfymen Fahrenheit (ingen av dessa produkter har skapat event sedan 1986, tror jag!).

”Upplevelse till varje pris”-priset togs av Ida-Maries föräldrar vid avstigningen från båten. 1 miljon passagerare ska klämma sig ner till bildäck genom smala trappor och de har baggage med en totalvikt överstigande hela fartygets. Då bestämmer sig Ida-Marie, 1½ år, för att hon vill gå själv i trappan. Hela vägen. Hon tar ett steg i minuten. Högt räknat. Ida-Maries mamma tycker att det är kjempeflott! Jag befann mig alldeles bakom med en pressande folkhop i ryggen, livrädd för att ramla över barnet. Jag är glad att ingen dog. Det hade väl varit en upplevelse!?